Scenen utspelar sig i ett flygplan. En man sitter nervöst och kramar armstödet till sin flygplansstol. Grannen i stolen bredvid uppmärksammar ångesten som tydliggörs i mannens händer och frågar retoriskt: 

– Du gillar inte att flyga va?

Mannen svarar ironiskt:

– Vad får dig tro det? 

Grannen ler och berättar hur det enda sättet att hantera flygresor på är att när en kommer fram dit en är på väg så tar en av sig på fötterna, går omkring barfota och kramar mattan med tårna. Det är bättre än en varm kopp kaffe och en skön dusch.

Ni kanske undrar vad öppningsscenen till Die Hard, John McTiernans actionfilm från 1988 har att göra med en utställning som undersöker det textila materialets relation till lust och erotik genom våra kroppars materiella omgivning, en hel del skulle en kunna påstå. För det ögonblick då antihjälten McClanes tår kramar mattans lugg rymmer väldigt mycket i dess banalitet; en kropp möter ett textilt objekt, i det här fallet en matta. Mattan iklär sig, som kulturellt föremål i hemmet, ofta rollen som bärare av berättelser. Om allt ifrån det historiskt könskodade arbete som nästan uteslutande har varit en förutsättning för dess tillblivelse, till att bli ett kritiskt textilt föremål som här med all önskvärd tydlighet påtalar hierarkier mellan konstnärliga uttryck och konstobjekt. Hierarkier som konsthantverket så länge tröttsamt har behövt brottas med. I McClanes fall, och i många andras, skapar mattan en materiell och sensorisk trygghet i hemmet som, skall vi kalla honom ”kroppsfilosofen”, Maurice Merleau-Ponty nog gärna hade diskuterat länge och väl. För Fredell för mattans form och dess traditionella plats i hemmet tankarna till ett avgränsat rum eller en scen på vilken hemmets många privata och intima möten äger rum. När McClanes tår möter ryan upplever han en känsla av trygghet och tröst. En fots möte med ett material som hos Fredell snarare framkallar tankar om; ömsom hotfull och ömsom lockande maskulin lust, erotiska kurbitsformer som rymmer lika mycket fåfänga som förgänglighet, samt hur vår förmåga att känna sorg är fullkomligt avhängig samma förmåga att kunna njuta. En njutning som kan vara lika mycket kroppslig som den är ett glupskt visuellt begär efter ”det vackra” och överdådiga.

Johansson har länge låtit sig inspireras av Begin-nunnorna, under medeltidens Europa, för dem var den kroppsliga upplevelsen, förståelsen och slutligen upplösningen i Gud/naturen/alltet det mest sanna. Detta kan läsas som en sensualisering av den naturliga världen, en näst intill erotisk relation som idag kanske är ofrånkomlig för att vi skall ta vara på den andre, naturen och det mer än mänskliga omkring oss. Genom skulpturerna i utställningen utforskar Johansson vidare människokroppens förlängningar in i det textila materialet genom erotik och sensuella begär. En gränslös lust som går via och sedan bortom begäret för andra kroppar; tillbaka till materialet igen. Johanssons objekt befinner sig i en rörelse som vägrar rigida förklaringar och undviker metaforer som definierar EN mening. Mening är förnimmelse och inbegriper, den förkroppsligade materiella erfarenhetens sensibilitet, känslor och förnimbara dimensioner, detta påtalar Johansson i hennes rumsliga installationer där hon premierar den kroppsliga förståelsen, framför det cerebrala, i mötet med hennes arbete. 

I utställningen SEXY NATURE, – Fragment av taktila begär, undersöker Fredell och Johansson hur begär identifieras, materialiseras och kommuniceras genom textila skulpturer och installationer. Med kroppen och dess textila omgivning som referens har konstnärerna följt sina fantasier och taktila begär in i ett förkroppsligande av icke bestämda kroppar och materiell lust.